Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete:s andra seminarium handlade främst om FN-kommitténs kritik mot situationen för migranter med funktionsnedsättning i Sverige. Vilket i sin tur blev en odyssé över den härva av moment 22 som migranter med funktionsnedsättning ofta fastnar i.
Som ett land som ratificerat (skrivit under) Funktionsrättskonventionen krävs den svenska regeringen med jämna mellanrum rapportera till FN om hur det går med att implementera den (genomföra den). Under förra vintern rapporterade Sverige för andra gången och blev där efter förhört av den FN-övervakningskommitté som har hand om frågorna. Kommittén var mycket kritisk på en rad punkter
FN:s oro över utvecklingen i Sverige
Mari Siilsalu har följt processen på nära håll och på DRW-RTA:s andra seminarium togs ämnet upp. I sin kritik återkom kommittén ofta till situationen för migranter med funktionsnedsättning och uttryckte oro över att Tidöavtalet kommer att förvärra den ytterligare.
– När det gäller olika stöd och bidrag för personer med funktionsnedsättning har inte migranter samma rättigheter som andra. Bland annat saknar asylsökande rätt till färdtjänst och till hemtjänst, sade Mari Siilsalu.
Arbetslöshet hindrar familjeåterförening
Kommittén uppmärksammar också, enligt Mari Siilsalu, den höga arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning i Sverige, särskilt migranter. Det i sin tur gör att försörjningskravet för familjeåterförening på ett diskriminerande vis slår mot migranter med funktionsnedsättning.
Ytterligare en sak som Mari tog upp var att kommittén anmärkte på att det finns lite statistik.
– Så vi vet faktiskt väldigt lite om hur det går för migranter med funktionsnedsättning i Sverige, sade Mari.
Långa serier av problem
Seminariet arrangerades tillsammans med DHR och deras förbundsordförande, Åsa Strahlemo, satt i panelen. Hon återkopplade till olika berättelser om svårigheterna för migranter med funktionsnedsättning och sade att det kanske är lätt att tro att det är enskilda berättelser. Men så är det inte sade hon och räknade upp en lång rad konkreta problem som bidrar till en något som kan liknas vid en härva av moment 22.
– Det tar tid innan man får att personnummer som gör att man till exempel inte kan skaffa sig ett bank-ID vilket i sin tur innebär en rad problem. Många hemsidor, som man måste ha tillgång till, kräver identifiering via bank-ID så man kan inte söka en rad stöd som man egentligen har rätt till, till exempel färdtjänst. Och många av migrationsverket boenden ligger långt ute på landet där det inte gå att ta sig till eller ifrån utan buss eller tåg.
Kan inte ta sig ut utan hjälpmedel
En annan sak är att man inte heller har automatisk rätt till hjälpmedel.
– Så det är inte ens säkert att du kan lämna ditt rum och därmed kanske inte kunna ta dig till sjukhus eller vårdcentral när du behöver det.
Och för att kunna skaffa bank-ID krävs en telefon och för att ha möjlighet att skaffa en telefon krävs det för många pengar via bidrag.
– Men hur ska man kunna gå på ett personligt besök på ett kommunkontor för att söka bidrag om man inte ens kan lämna stället man bor på? frågade Åsa Strahlemo retoriskt.
Känner inte till sina rättigheter
Mari sade att det är det inte bara handlar om lagstiftning eller beslutsprocesser på regeringsnivå utan att det krävs att man tar ansvar på alla samhällets nivåer. Ibland finns rättigheterna men personerna som berörs känner inte till dem.
– De här människorna måste också få veta att de här rättigheterna finns och hur det till att ansöka om färdtjänst eller hur kan man ta sig till kommunen för att ett personligt möte för att få pengar. Var och en behöver kontakt med andra som känner till hur det här systemet funkar och det gärna på ett språk som den här personen kan förstå, säger Mari Siilsalu avslutningsvis.
Stora bilden: Åsa Strahlemo, ordförande DHR.