Fina omdömen och intressanta kommentarer avlöste varandra på projektets slutkonferens. Främst lyftes rättighetsperspektivet och samskapandet med målgruppen.
Malin Ekman Aldén, Generaldirektör på MFD, sade att detta varit ett projekt som verkligen gjort skillnad, och Eric Asaba, Göteborgs universitet, ansåg att vi borde vara nöjda med tanke på hur mycket projektet åstadkommit trots stora utmaningar.
Det var många som deltog, både på plats på kontoret och digitalt, när Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete hade sin slutkonferens den 5 mars.
Malin Ekman Aldén, Generaldirektör, Myndigheten för Delaktighet (MFD), var först på talarlistan. Hon berömde projektet:
– Ett helt unikt initiativ som verkligen behövts länge och som har banat vägen för något som jag hoppas ska fortsätta länge till. Ni har gjort skillnad och ni kommer att göra skillnad, och jag tänker att det här arbetet kommer att vara en förebild och en modell som vi andra ska ta tillvara på även framåt, sade hon.
Stor glädje av samarbetet
Hon sade att de på MFD haft stor glädje av samarbetet med projektet under olika faser, då de samarbetat för att öka kunskapen om målgruppen. Ett sådant samarbete var då de, med hjälp av deltagare i projektet, givit ut ett informationshäfte. Just samarbetet med målgruppen såg hon som en av projektets stora poänger, liksom projektets fokus på rättigheter.
– Rättighetsområdet är väldigt inspirerande och något som vi också behöver ta med oss som en lärdom till andra arbeten på andra områden, sade hon.
Svårtillgänglig välfärd
Hon sade att migranter med funktionsnedsättning länge gått ”under radarn” och att man till exempel inte riktigt känt till hur många personer målgruppen består av, att man generellt haft dåliga kunskaper om hur det fungerat för dem i skolan, på Komvux, på SFI, och inte minst om hur arbetsmarknadsstöden fungerat för dem.
– Det finns mycket som inte fungerar så bra, och kunskapen är fortfarande relativt låg hos de aktörer som ska hjälpa till i systemet. Vi har ju väldigt mycket välfärd i Sverige jämfört med många andra länder, men den är inte helt lättillgänglig och det kräver sin kvinna eller man att ta reda på och få veta vad man får. Man behöver både mycket energi och språklig kraft för att kunna ta del av insatserna.
”Inte bara prat”
Som den statliga myndigheten som MFD är, blir arbetsuppgifterna ofta teoretiska, menar Malin, och det fina med DRW-RTA, säger hon, är att det ”inte bara varit prat.”
– Det här projektet har inte bara handlat om att prata och synliggöra utmaningar, utan också hantera dem, och som jag sa inledningsvis, hantera dem tillsammans med målgruppen. Den som redan tidigare har en erfarenhet, har aktivt bidragit för att stötta andra som har kommit kortare i processen. En väldigt effektiv och fin idé, som jag vet har lett till väldigt fina resultat.
Ska förhindra diskriminering
Hon tar upp den politiska kontexten som projektet verkat i – ”den dramatiska förändringen i lagstiftning som just nu sker på migrationsområdet”, som hon sade.
– Vi kan ju inte styra hur svenska folket har valt att prioritera politiken och vilken regering som sitter. De lägger de förslag som de utlovat, och vår roll är att bevaka att det inte missgynnar exempelvis migranter med funktionsnedsättning som hamnat i Sverige. Det kan inte vara så att de har väsentligt sämre förutsättningar än andra.
”Tacksam för ILI”
Mari Siilsalu, rådgivare och jurist i DRW-RTA, fortsatte med den politiska kontexten.
– Den 1 april 2022 startade projektet. Sex månader senare, den tionde oktober, undertecknades Tidöavtalet. När jag hade läst det, överväldigades jag av en känsla av skräck, men också en väldigt stor tacksamhet för att Independent Living Institute hade prioriterat att genomföra just det här projektet, eftersom det var väldigt svårt att tänka ut något som skulle kunna vara mer behövligt att satsa på.
Två narrativ
Mari tog upp två politiska och ”väldigt starka” narrativ som hon menar varit tydliga under de senaste åren och som hon tagit upp i sin omvärldsanalys. Det ena har handlat om att göra Sverige mindre attraktivt för invandrare, att till exempel strama åt rätten till asyl. Detta i sin tur innebar begränsade stöd till migranter med funktionsnedsättning.
– Ett annat väldigt starkt narrativ blev att ”bekämpa bidragsberoende”, som de säger. Bara att använda det begreppet ”bidragsberoende” om de som tar del av det sociala trygghetssystemet vi har i Sverige är oerhört ableistiskt och funkofobiskt.
Strukturell diskriminering
De politiska förändringarna, menar Mari, leder till strukturell diskriminering av personer i målgruppen eftersom de kommer att inskränka möjligheterna att arbeta, utbilda sig och leva på en jämställd ekonomisk nivå som andra. Mari syftar till exempel på de allt högre kraven för tillgång till socialt stöd och familjeåterförening. Hon tar också upp riskerna med språktest eftersom vi vet att det finns stora problem med tillgängligheten i SFI-utbildningen.
– Om de här förändringarna blir fler och fler kommer det att växa fram ett system av politik och lagstiftning som missgynnar migranter med funktionsnedsättning och de riskerar att få det mycket sämre än övriga befolkningen.
Undantag räcker inte
Att det ges undantag, till exempel när det gäller försörjningskravet för familjeåterförening, är inte en framkomlig väg i längden, menar Mari.
– När man tänker på hur många personer med funktionsnedsättning det finns i samhället, inser man att det inte går att tillgodose mänskliga rättigheter för en så stor del av befolkningen, i undantagsform. Speciellt inte när funktionsnedsättning inte räcker, utan undantagen kräver ”synnerligen skäl”.
Målgruppens erfarenheter till grund för utbildningen
Susanne Elmqvist, som ansvarat för projektets satsningar på utbildningar, inledde sin presentation med att diskutera vad kunskap egentligen är. Också Susanne pekade på samskapandeprocesserna. Hon sade att mycket har handlat om att samla projektdeltagarnas berättelser, som ofta varit både mycket gripande och talande. I samband med det passar hon på att hylla projektets rådgivare som ofta fått bära och härbärgera tunga bördor som personerna i målgruppen delat med sig av för att beskriva sina ofta mycket svåra erfarenheter.
Särskilt en sådan berättelse har etsat sig fast: En deltagare i projektet fick ett meddelande från Arbetsförmedlingen en fredag eftermiddag om att hans aktivitetsersättning skulle upphöra. De hävdade, helt felaktigt, att han inte deltagit i en aktivitet som han hade anmodats vara med på. Dagen därpå ringde han Rahel Abebaw Atnafu, en av rådgivarna i projektet. Susanne berättade:
– Han insåg att han alltså skulle bli utan pengar och inte kunna betala mat eller hyra och var förstås helt förtvivlad, berättade Susanne som vände sig mot Rahel och fortsatte:
– Det var en lördag när han ringde och sa att han inte visste om han orkade mer när han såg hela sin omöjliga ekonomiska situation framför sig. Det var ju väldigt viktigt för honom att du faktiskt svarade och att ni sedan kunde reda ut vad som blivit fel.
De främsta framgångsfaktorerna
Mikael Klein, Misa, en av de som varit mycket aktiv i projektets styrgrupp, menade att projektet adresserar en otroligt stor utmaning:
– Hur hittar man ett arbete? Hur får man ett jobb? Det är en utmaning för många människor, och det är en stor utmaning om man har en funktionsnedsättning, även om man är svenskfödd.
Mikael sade, att få en lön är att skapa ett oberoende och en genväg till att leva ett självbestämt liv, och hans erfarenhet är att de främsta framgångsfaktorerna handlar om att kringgå Arbetsförmedlingen och hitta genvägar i systemen:
– Att lära känna människor, få många kontakter och bygga nätverk, och inte minst, visar våra erfarenheter från Misa, måste man själv vara väldigt aktiv.
Stöd till arbetsgivare
Precis som Malin tog Mikael upp det goda med projektets förankring i rättighetsperspektivet och lyfte rätten till arbete, som ju är namnet på artikel 27 i funktionsrättskonventionen och den allmänna kommentaren, GC8. (Allmänna kommentarer [General Comments] är mer detaljerade beskrivningar av innehållet i konventionernas rättighetsartiklar, skrivna av FN:s övervakningskommittéer.) Mikael kallade rätten till arbete för en nyckelrättighet:
– Den allmänna kommentaren (CG8) är väldigt tydlig med att fördöma olika typer av särlösningar: att man buntar ihop personer som har funktionsnedsättning i en särskild verksamhet bara på grund av att man har en funktionsnedsättning. Myndigheterna måste satsa på anpassningar som passar alla individer i det ordinarie arbetslivet, något vi generellt ligger efter med i Sverige. Vi har väldigt dåligt med stöd till arbetsgivare.
Till sist sade Mikael Klein att det skulle vara en enorm samhällsvinst om man kunde få personer med funktionsnedsättning i arbete.
– Det finns så många studier och forskning som pekar på vilka vinster som skulle göras i samhället om människor kan komma i jobb och på något sätt få en egen försörjning.
Längre projekttider skulle behövas
Eric Asaba, Göteborgs universitet, och personen som förespråkade metoden Appreciative Inquiry i arbetet i de grupper som sedan resulterade i projektets Tips för jobb, efterlyste längre tid för projekt av det här slaget. Han sade att vi borde vara nöjda och uppmärksammade hur mycket projektet hade åstadkommit bara på tre år ”i relation till de kunskapsluckor som finns”. Det intersektionella perspektivet har ställt höga krav på projektet, menar han.
– Det handlar både om arbete, ibland återgång till arbete och ibland inträde till arbete, plus att man har andra förutsättningar som försämrar möjligheterna att få arbete och gör det mer komplicerat.
Han jämförde med hur det är i forskarvärlden där man ofta jobbar i mycket större tidsspann.
– Projekt av det här slaget är jätteviktiga, men ett problem är att de är korta. Just när personerna börjar ringa, tar projektet slut.
Allting kvar på våra hemsidor
Jamie Bolling, ILI:s verksamhetsledare och DRW-RTA:s tidigare projektledare, tillika konferensens moderator, svarade:
– Ja, det är precis som du säger. Det är inte lätt att vara en organisation som är beroende av projektfinansiering. Vi kämpar hårt och det går upp och ner. Men det skulle ha varit bra om man kunnat få 5 eller 10 år eller t.o.m. bidrag från Stockholms stad eller andra som ju verkligen tror på det jobb vi gör.
Emil Erdtman, bland annat författare till Tips för jobb, avslutade med att säga att ILI, till skillnad från många andra organisationer som driver projekt, lyckligtvis låter hemsidorna leva vidare.
– Där har vi jättemycket material, 30 år av kunskap, som ligger på olika hemsidor för de som är intresserade.