Varje år möter Sveriges riksdag representanter från funktionsrättrörelsen för att samtala om hur livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning kan förbättras. Det är ett viktigt initiativ – men en central grupp saknas ofta helt i dessa samtal: migranter med funktionsnedsättning.
I årets möte diskuterades viktiga teman som kultur, fritid, sjukersättning, rätt till deltagande i samhället, och inte minst kärlek och relationer. Ämnen som utan tvekan förtjänar att uppmärksammas. Men dessa samtal utgår alltför ofta från en homogen bild av vem ”personen med funktionsnedsättning” är. Vad händer med de som har dubbla utmaningar – att både vara ny i Sverige och leva med en funktionsnedsättning?
Fast i förstadiet – språk, boende och stöd
För många migranter med funktionsnedsättning är tillvaron i Sverige fastlåst i det allra mest grundläggande. Innan man ens kan börja tala om kulturell delaktighet, sociala relationer eller fritid, kämpar man med att få ett boende som fungerar, förstå det svenska stödsystemet och lära sig ett nytt språk.
För många är språkinlärning i sig en stor utmaning. I kombination med posttraumatiska erfarenheter, brist på tolkar och ibland avsaknad av läs- och skrivkunnighet även på modersmålet, blir integrationen nästan omöjlig. Trots detta saknas riktade insatser.
Kommunerna brister – men ingen tar ansvar
Det kommunala stödet, som migranter med funktionsnedsättning är beroende av, är långt ifrån jämlik över landet. Många nekas insatser enligt LSS, inte för att behovet inte finns, utan för att kommunikationen brister, tolk saknas eller att beslutsfattarna saknar kunskap om målgruppen.
I vissa fall får migranter med funktionsnedsättning inte ens tillgång till basala insatser som hemtjänst, ledsagning eller daglig verksamhet. Det handlar inte bara om enstaka fall – det är ett systemfel. Men trots att det är välkänt för många i civilsamhället och kommunal verksamhet, nämns det sällan i nationella sammanhang.
Lagstiftningen om försörjningskrav för anhöriginvandring – ett dubbelt straff
En annan allvarlig aspekt som nästan aldrig nämns, är hur migrationslagstiftningen särskilt drabbar personer med funktionsnedsättning. Enligt dagens regelverk krävs att man har en inkomst över 35 000 kronor i månaden för att kunna återförenas med sin familj – ett krav som de flesta med en funktionsnedsättning omöjligen kan uppfylla.
Det innebär att personer som redan kämpar med isolering, psykisk ohälsa och daglig utsatthet, dessutom tvingas leva utan sina barn eller partners. Kärlek och relationer, ett av årets teman under riksdagens möte, gäller alltså inte alla. Vad säger det om vårt samhälle när vissa människors rätt till att få leva med sin familj anses mindre värd?
Att vara dubbelt osynlig
Migranter med funktionsnedsättning hamnar i en skärningspunkt mellan två världar – migrationspolitiken och funktionsrätten – men inkluderas sällan i någon av dem. I praktiken betyder det att denna grupp är dubbelt osynlig. De finns inte i debatten, inte i politiken, och ofta inte ens i statistiken.
När riksdagens möten hålls för att förbättra livet för personer med funktionsnedsättning, men inga röster från denna grupp finns med, missar vi hela helheten. Det är som att säga att alla människor har lika rättigheter – men bara på villkoret att de kan svenska, har permanent uppehållstillstånd och klarar sig själva tillräckligt bra för att passa in i systemet.
Dags att bredda samtalet
Om vi menar allvar med jämlikhet och funktionsrätt, måste vi våga se att alla inte börjar på samma plats. Migranter med funktionsnedsättning är inte mindre värda, men de får betydligt mindre stöd.
Det är dags att:
- Säkerställa att denna grupp inkluderas i funktionsrättspolitiken.
- Anpassa insatser och information på flera språk.
- Införa särskilda stödpersoner som hjälper med myndighetskontakter.
- Se över lagstiftningen kring anhöriginvandring så att den inte diskriminerar personer med funktionsnedsättning.
- Involvera migranter med funktionsnedsättning i beslutsfattande forum och samtal.
Att tala om deltagande och inkludering är meningslöst om vi fortsätter blunda för de mest utsatta. Funktionsrätt är inte komplett förrän den omfattar alla – oavsett bakgrund.
Ashraf Frugh