Den 27 februari deltog DRW, bland 65 andra projekt, på en halvdags-konferens anordnad av Projektet Lighthouse som är ett kultur- och integrationsprojekt i Göteborg. Syftet med denna eftermiddagskonferens var att samla erfarenheter och insikter kring arbetet med integration för kunskapsutjämning som ett sätt att effektivisera integrationsarbetet som görs av alla deltagande projekt.
Dagen började med en genomgång av en ny forskningsrapport utgiven och finansierad av Delmi, som är regeringens delegation för migrationsstudier. Delmirapporten “Asylsökandes möte med Sverige – lärdomar från en panelundersökning” presenterades av Peter Esaiasson, som är professor i statsvetenskap och den som genomförde forskningen tillsammans med Jacob Sohlberg. Rapporten belyser hur erfarenheterna av asylmottagningen och processen påverkar asylsökandes syn på sin livssituation, förtroende för svenska myndigheter och tilliten till svenskar. De nya insikter som rapporten ger är centrala för förståelsen av effekterna hos individen när det gäller integrationen i det svenska samhället. Läs DRWs analys av Delmirapporten här.
Dagen erbjöd även möjlighet att ta del av två personliga berättelser framförda av personer med egen erfarenhet av migration och flykt. De berättade om vad som varit avgörande för deras integration.
Vi hörde först Idris, en ung kille från Afghanistan som kom till Sverige utan sina föräldrar. Det som han uttryckte som viktigt för honom under sin tid som asylsökande var att han fick ett sammanhang direkt efter han kom till Sverige på boendet för ensamkommande. Där träffade han andra ungdomar, vars motivation att lära sig svenska inspirerade honom. Idris fick snabbt möjlighet att gå i skolan och lärde sig både läsa och skriva. Han anser att det är viktigt att lära sig språket för att kunna argumentera för sig själv och lära sig mer om livet. Han tror att det kan påverka människors mående att inte veta om de kommer få uppehållstillstånd eller ej under första tiden i Sverige. Idris menar att ovissheten gör att en del asylsökande isolerar sig och förlorar motivationen att lära sig språket då situationen känns hopplös. När han först kom till Sverige kände han sig utanför, men när han träffade människor som brydde sig om honom utvecklades han som person, kände sig tryggare och på så sätt kunde bli en del av samhället. Idag går Idris första året på gymnasiet på teaterlinjen, skriver egen musik och rappar. Genom genom musiken vill han förmedla ett budskap.
En annan person som delade med sig av sina erfarenheter var Zahra från Afghanistan som kom till Sverige som 15-åring. Hon fick asyl tre veckor efter att hon kom till Sverige och kunde då känna sig trygg, eftersom hon fick samma rättigheter som alla andra barn i Sverige. Hon började i skolan, kände att hon kunde fatta beslut över sitt eget liv och träffade personer som visade att de brydde sig om henne. Det gjorde att hon kunde börja tänka på framtiden. Zahra berättar att det är svårt att komma ensam som barn till ett nytt och okänt land och att det är det läskigaste som en kan vara med om. Hon säger att hon saknade sitt land, sina kompisar och sin familj, då hon inte kunde prata med de andra om hur hon mådde pga språkbarriärer, och upplevde mobbning från jämnåriga killar. Med stöd av en kurator i skolan fick hon styrka och mod att stå upp för sig själv och sina åsikter. Zahra startade en volleybollgrupp för tjejer när hon gick i ettan på gymnasiet när hon insåg att många tjejer inte hade några fritidsaktiviteter. Hon menade att vissa nyanlända tjejer som bor med sina föräldrar inte får delta i aktiviteter där både tjejer och killar är med, och att separatistiska sammanhang därför är viktiga. Hon tycker att det är bra att det svenska vuxna samhället finns där som stöd för nyanlända ungdomar, men att också andra ensamkommande med liknande erfarenheter, kan stödja någon i samma situation. Därför startade hon en förening för ensamkommande ungdomar i Stenungsund, där hon är ordförande även på riksnivå. Zahras drivkraft fick henne att starta en sittstrejk i Göteborg mot utvisningarna av ensamkommande till Afghanistan. Hon samlade ihop information om säkerhetsläget i Afghanistan, gjorde en undersökning om hur situationen ser ut där, och skickade den till Migrationsverket. Zahra mottog 2018 Raoul Wallenbergs pris “Ungt Kurage” för detta initiativ. Hon menar att det är viktigt att kvinnor vågar ta plats och att samhället ger dem stöd. Zahra uttryckte vikten av att Sverige inte ska ändra sina lagar till det sämre, eftersom hon vill att andra ungdomar ska få samma möjligheter som hon fick när hon kom till Sverige för sju år sedan. Idag arbetar hon bland annat på Göteborgs kvinnofolkhögskola och är även projektledare för ett filmprojekt som lyfter nyanlända ungdomars erfarenheter och röster. Läs mer om Zahra här.