Arbetskafé på Paralife Sportcafé

Istället för att befinna oss i kontorslokalerna i Farsta hade vi vårt senaste Arbetskafé IRL som ett studiebesök. Vi åkte till Paralife Sportcafe i Nacka.

Paralife Sportcafé är ett lite speciellt kafé som drivs av en ideell organisation, Paralife, och där cafépersonalen enbart består av ungdomar och unga vuxna med funktionsnedsättningar och att kaféets överskott går till paraidrotten.

På plats på kaféet i Nacka mötte Tina Eliasson och Peter Kohlström oss. Peter Kohlström, som arbetat mycket med parasport och bland annat varit rullstolsbasketspelare, gav oss en rundtur i kaféets lokaler samtidigt som han berättade hur det gått till när de iscensatte tanken bakom kaféet – att driva ett kafé där alla anställda har en funktionsnedsättning.

 

Ett Arvsfondsprojekt

De tog hjälp av Allmänna Arvsfonden och startade ett projekt för snart två år sedan. En viktig sak är att varken lösöret (kafémöbler etc.) eller kafépersonalens löner betalas med projektpengar utan med pengar som dras in genom kafé- och konferensverksamheten.

Lokalerna rymmer en stor kaféavdelning, några kontor och tre konferensrum i olika storlekar. Allt är fint, rymligt och modernt. Annat var det när de tog över lokalerna och var på besök för att planera ombyggnaden, berättar Peter Kohlström.

– Då var det mest rå betong och byggmaterial. Vi fick vi hjälm på huvet och kryssa oss fram genom byggbråten.

Allt nästan tillgängligt

Nästan allting är också tillgängligt, alltså handikappanpassat som det brukar heta, och alla som arbetar där har, enligt plan, en funktionsnedsättning. Alla diskar är till exempel höj- och sänkbara och arbetsutrymmet bakom kafédisken är stort nog att det går att sköta allting från en rullstol. Sju personer är anställda och tre jobbar ”på timme”, alla på lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Peter Kohlström säger att han ”vet hur det är”:

– Har man en funktionsnedsättning är det svårt att komma in på arbetsmarknaden. Om man dessutom är lite blyg och tillbakadragen riskerar man att bli helt överkörd.

Ska bli träning för alla, oavsett funktionsnedsättning

Kaféet har bara haft öppet i 8 månader eftersom det nästan tog ett helt år att få i ordning lokalerna.

– Vi öppnade förra sommaren men sen kom inflationen så det har varit tuffa tider. Men nu börjar det rulla. Nu har vi fått i ordning på det stora rummet, som är gjort för 80 personer, där vi ska ha träning som ska vara tillgänglig för olika grupper så att alla, oavsett funktionsnedsättning ska kunna träna. Men man kan också hyra den för att till exempel anordna stora fester.

Att driva kaféet är inte riktigt som Peter Kohlström tänkt sig innan.

– Man trodde inte det från början, men mycket handlar om administration – kontakt med leverantörer, tillstånd hit och dit och mycket att hålla ordning på. Men det är jättekul, många problem att lösa.

Tina Eliasson om möjligheterna till jobb

Tina Eliasson, som ansvarar för anställningsfrågorna på kaféet, berättar att de precis just nu har anställningsstopp, på grund av att det är den sista månaden på projektår 2. Men de hoppas kunna börja anställa igen, eller ta in praktikanter, i april. Hon lovar att de i samband med det ska kontakta ”vår” Tiina, i DRW-RTA-projektet.

 Det följde en rad frågor från oss besökare och som Tina Eliasson svarade på:

Vad betyder ”arbetsträning” i det här fallet?
– Man är på en arbetsplats för att se vad man klarar, till exempel hur många timmar om dagen eller i veckan. För en del kan det vara ett jättestort kliv bara att klara av att ta sig till och från arbetet, eftersom de kanske varit utan arbete en lång tid. Vi har till exempel en ung kille som är här och städar mellan 7 och 11 fyra dagar i veckan och en ung kvinna som jobbar tre dagar i veckan och som hela tiden gör små framsteg. Hon har just lärt sig sköta kassan och kaffemaskinen. Man ser till att personen får ta en sak i taget.

Hur går det om man har rullstol?
– Det ska inte vara några problem eftersom allt är anpassat. Vissa saker är uppe på hyllorna men man jobbar å andra sidan nästan aldrig ensam här. Vi har en kille som jobbar i rullstol.

Men om man har en stor elrullstol?
– Vet inte, vi har aldrig haft det. Men det kan ju bli lite knepigt.

Hur går det om man ännu inte kan svenska så bra?
– Det är svårt att svara på. Ett visst mått av svenska måste man kunna eftersom vi har kunder. Man måste kunna förstå en beställning och kunna svara på vad kunden frågar. Kunden måste kunna lita på att hen får det hen beställer.

 Kan man i så fall inte bara jobba i köket då?
– Vi har inga så specialiserade arbetsuppgifter att man bara är i köket. Men genom att ta en sak i taget kan man lära sig svenska på vägen. Till exempel genom att börja med att städa, till det behövs inte så bra svenska. Men så fort man börjar jobba utemot kunden så måste man ha en bra svenska.

”Vi får inte slarva”

Peter Kohlström utrycker behovet av att mäta sig med konkurrenterna. I både kafélokalen och i konferensrummen finns bildskärmar där de kan sända sport, som de köpt in relativt billigt begagnat (ca 16 000:-/styck), men de behöver fler säger han. Det saknas också fortfarande en del beträffande tillgängligheten men också det ska köpas in så snart de fått in pengar till det.

– Som förening så får man hela tiden jobba in pengar och ta det steg för steg medan ett bolag kan låna och stoppa in två miljoner och investera. Så vi har fortfarande saker kvar att göra.

På frågan om de når ut till kunder utanför funktionshindervärlden svarar Peter Kohlström att Nacka kommun blivit en kund, plus vissa andra företag.

– Men det är svårt. Det vi kan göra är att konkurrera med bra priser eftersom vi inte vill ha en egen vinning utan att det ska gå till paraidrotten. Och då blir det också lite goodwill för våra kunder. Men vi får inte slarva, allt måste vara perfekt så säg gärna till om något inte är bra och som vi kan förbättra.