Vårt stora seminarium på MR-dagarna innehöll en rad ingående beskrivningar av hur verkligheten ser ut för migranter med funktionsnedsättningar.
Två politiker satt i panelen och lyssnade uppmärksamt och höll med om i stort sätt allt. Adrian Magnusson (S) berättade att han mött många som, trots att de var uppväxta i Sverige, hade svårt att förstå de svenska systemen.
– Det går knappt att föreställa sig hur svårt det då måste vara om man har en funktionsnedsättning, vara nyanländ och ännu inte lärt sig språket.
På det tredje seminariet, Hinderbana till utbildning och arbete för migranter med funktionsnedsättning, hade Josefina Streling, Myndigheten för delaktighet (MFD), en dragning om deras arbete med fokus på migranter med funktionsnedsättning. Hon beskrev den ytterst svåra tillvaron som de ofta får i Sverige fram till de förhoppningsvis får det stöd de är berättigade till och en chans att få jobb och kunna etablera sig i det svenska samhället.
Josefina Streling, som leder MFD:s satsning på att höja kunskaperna om nyanlända med funktionsnedsättning i Sverige, förklarade att kunskapsläget om målgruppen både internationellt och i Sverige, än så länge är dåligt. Det saknas statistik och det bedrivs heller inte mycket forskning på området. Klart är dock att de generellt har mycket dålig ekonomi, berättade hon.
– De har sämre tillgång till datorer, kläder, fritidsaktiviteter och semester än andra människor med funktionsnedsättning. De riskerar också mer än andra att bli utsatta för våld och övergrepp.
Fokus på målgruppen
Josefina Streling berättade om myndighetens arbete och vad de gjort. Bland annat att de, med hjälp av deltagare från DRW-RTA, gjort broschyrerna Information till dig som är ny i Sverige och har en funktionsnedsättning och som finns på en rad olika språk. Se bilden ovan.
Hon tog också upp de aktörskartor myndigheten tagit fram och beskrev genom dem vilken snårig väg framåt som gäller för personer i målgruppen. Hon liknade aktörskartorna vid klassiska bordsspel, typ Monopol, och satte ord på hur vägen ser ut för en nyanländ med funktionsnedsättning från att hen kommer till Sverige fram till uppehållstillståndet medan hon pekade på en av kartorna på sin powerpoint.
– Det börjar vid gränsen och mötet med gränspolisen och migrationsverket – man måste bo någonstans och få tak över huvet – tillgänglig information – barn som ska gå i skolan – sjukvård – habilitering – kontakt med socialtjänsten – tolkar – man kanske blir utsatt för diskriminering med mera. Så ska man ta sig igenom hela det här spelet innan man kommer hit (pekar på rutan med texten ”Deltagande i samhället”) och verkligen kunna delta i samhället. Det är en väldigt krånglig väg.
Lång tid att få stöd
I den avslutande paneldiskussionen inledde Tiina Numminen Södergren, projektledare DRW-RTA, med att beskriva de stora svårigheter migranter med funktionsnedsättningar möter när de kommer till Sverige. Hon menar att orsaken till de stora problemen beror mycket på bristande kunskaper bland många av de aktörer som möter målgruppen. Hon pekar också på problematiken med olika lagar och regler beroende på hur långt man kommit i sin asyl- eller migrationsprocess eller vilken grupp man tillhör. Precis som Josefina Streling tar hon upp att det tar lång tid innan funktionsnedsättning blir känd.
– Det tar därmed också lång tid för personerna att få hjälp och stöd från samhället, till exempel att få olika hjälpmedel eller färdtjänst så de kan ta sig till SFI, Arbetsförmedlingen eller till ett möte på Migrationsverket. Utan stöd kan det också vara svårt att ta sig till en läkare för att få ett läkarintyg, som till exempel krävs för att få funktionshinderskoden på Arbetsförmedlingen. Det gör i sin tur att många blir av med sitt stöd från Socialtjänsten för att man inte rapporterat tillräckligt på Arbetsförmedlingen.
Vissa saknar rätt till stöd
Tiina tar också upp att personerna innan kommunplaceringen inte har rätt till stöd, exempelvis hemtjänst eller personlig assistans.
– Och kommer du från Ukraina eller är asylsökande så får du inte de stöden alls, så personerna måste söka jobb som alla andra, utan hänsyn till sin funktionsnedsättning eller de svårigheter det är att vara ny i Sverige. Och du får kanske inte ens språkundervisning, det är olika från kommun till kommun. Så det finns ett glapp i verkligheten och det krävs samverkan mellan olika myndigheter och mellan politiken och lagstiftande instanser för att komma till rätta med de här.
Politikerna eniga med rörelsen
I panelen satt två politiker – Camilla Mårtensen (L) och Adrian Magnusson (S). De båda politikerna var de i stort sätt helt eniga med talarna på seminariet om i stort sätt allt – vikten av samordning mellan myndigheter – Arbetsförmedlingens viktiga roll – att det tar för lång tid att få fram funktonshinderkoden – att målgruppen ses alldeles för mycket som en homogen grupp och att de svenska systemen kan vara ytterst komplicerade. Adrian Magnusson berättar att han mött många, som trots att de var uppväxta i Sverige, hade svårt att förstå systemen.
– Det går knappt att föreställa sig hur svårt det då måste vara om man har en funktionsnedsättning, vara nyanländ och ännu inte lärt sig språket.
”Använder inte sina pengar”
Camilla Mårtensen var kritisk till Arbetsförmedlingen och hävdade att de inte använder pengar som har avsatts för att hitta arbetsplatser till människor med funktionsnedsättningar.
Monika Klasén McGrath, Funktionsrätt Sverige, som var moderator, frågade om problemen möjligtvis kan handla om att det intersektionella perspektivet inte tydliggjorts nog i Arbetsförmedlingens uppdragsformulering. Camilla Mårtensen sade att det handlade om brist på kompetens på Arbetsförmedlingen.
– Det är en stor kompetensbrist, trots att det är oerhört tydligt att Arbetsförmedlingen ska täppa till den men det går inte om de inte använder alla resurser som står till förfogande. Men om det behövs en särskild skrivning för den här gruppen eller inte det kan jag inte svara på.
“Anslagen till Arbetsförmedlingen har skurits ned”
Adrian Magnusson höll med om bristen på kunnande på Arbetsförmedlingen men menade dock att det handlade om att det skurits ner på anslagen till myndigheten.
– Det går ju inte att skära när på Arbetsförmedlingen och samtidigt säga att dom ska göra ännu mer. Skär man ner på förvaltningsanslaget förlorar man handläggare som kan de här frågorna. Arbetsförmedlingen har inte längre specialister eller psykologer och då blir det ett svårt arbete med den här gruppen.
Börja uppmärksamma frågorna
Med en nästan massiv dyster information som fond tog Josefina Strelings till sist upp en del hoppfulla saker: ganska enkla och allmänna tips – att börja uppmärksamma frågorna mer!
– När man till exempel träffar andra aktörer och diskuterar samverkan då sätta sökljuset på de här frågorna och fråga vad vi missar i vårt arbete.
Apropå att det ofta tar lång tid innan nyanländas funktionsnedsättningar blir kända hade hon ett liknande tips i möten direkt med dem. Man måste våga fråga, sade hon och föreslog att låta lite mer vardaglig och informell.
– Man behöver inte fråga om personen har en funktionsnedsättning utan man kan fråga om hen har ”några svårigheter”, till exempel: ”tycker du det är svår att läsa den här texten?”. Viktigast är att normalisera stödbehovet. Och tänk på att det handlar om förtroende, det går inte att ställa några snabba frågor i korridoren eller i ett möte. Det handlar om relationer som behöver byggas över tid.
Stora bilden:
Panlelen på stora seminariet. Fr.v. Stående: Monica Klasén McGrath, sittande: Camilla Mårtensen (L), Tiina Nummi Södergren, ILI, Adrian Magnusson (S) och Nicklas Mårtensson, Funktionsrätt Sverige.