STIL/ILI remissvar SOU 2018:22

 

	REMISSVAR / YTTRANDE Datum 2018-11-15
	A2018/00777/I Vår referens:  Ola Linder/ILI
	Mottagare: Arbetsmarknadsdepartementet A.remissvar@regeringskansliet.se

Yttrande över SOU 2018:22 Ett ordnat mottagande – gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande och PM Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande

Stiftarna av Independent Living i Sverige (STIL) och Independent Living Institute (ILI) lämnar här vårt remissvar på valda delar av SOU 2018:22 Ett ordnat mottagande – gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande (betänkandet) och PM Ett socialt hållbart eget boende. Independent Living är en medborgarrättsrörelse av personer med olika funktionsnedsättningar vars grundläggande principer är självbestämmande, självrespekt och empowerment (bemäktigande och bemyndigande). Vi arbetar för rätten för alla att leva i samhället, icke-diskriminering och lika rätt samt att samhället ska respektera kapaciteten hos personer med funktionsnedsättningar och kräver deltagande i samhället på lika villkor som andra. Funktionshinderperspektivet har legat till grund för analysen av förslagen. Inom ILI finns projektet Disabled Refugees Welcome som arbetar med nyanlända med funktionsnedsättningar i etableringsprocessen och har kontakt med personer i målgruppen för mottagandet av asylsökande i Sverige.

Allmänna synpunkter på vissa av utredningens förslag, bedömningar och utgångspunkter

Betänkandet har inte primärt ett individfokus, utan fokuserar främst på systemet. Det finns ett gott syfte i att fokusera på att systemet ska fungera bättre att ta ett helhetsgrepp över politikområden, och det är genom att rättigheter för individer bättre säkerställs som samhället utvecklas i en önskvärd riktning. Därmed välkomnas att betänkandet tagit ett helhetsgrepp över asylmottagning, återvändande och etablering som ett nödvändigt steg för att kunna sätta in relevanta insatser tidigt och koordinerat mellan olika samhällsaktörer. 

Utredningen saknar uttryckliga övervägningar och konsekvensbeskrivningar för de mänskliga rättigheter som personerna har enligt Sveriges internationella åtaganden som berörs av utredningens förslag. Tyvärr konstateras en avsaknad av ett tillräckligt starkt funktionshinderperspektiv genom utredningen. Funktionshinderperspektivet behöver lyftas tidigt och bättre i mottagandeprocessen för att fånga upp olika behov och kunna sätta in insatser tidigt, vilket utredningen syftar till att göra på ett övergripande plan. Detta hade kunnat avhjälpas genom en noggrann genomgång av Sveriges internationella åtaganden i allmänhet och särskilt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen; 2006). En sådan analys av Sveriges internationella åtaganden och övervakningskommittéernas allmänna kommentarer samt rättsbildning saknas ofta i statliga offentliga utredningar. 

Andelen personer med funktionsnedsättning är generellt högre inom gruppen asylsökande än befolkningen generellt, särskilt inräknat post-traumatisk stress. Om de föreslagna ankomstcentren blir verklighet måste kompetens om funktionshinder, tillgänglighet (såväl gällande den fysiska miljön och information) inklusive posttraumatisk stress, säkras och integreras i mottagandeprocessen som en helhet, vilket innefattar kommunanvisning, boendeformer och andra insatser samt prövning om återvändande. Här kan korrekt upphandling med förfrågningsunderlag som utgår från universell utformning och utbildning av personal i funktionshinderperspektivet vara effektiva sätt att nå bättre resultat med offentliga medel. Kunskap om bemötande och kulturella skillnader gällande synen på funktionsnedsättning och hinder behöver säkras inom verksamheterna för att tidigt upptäcka om insatser kan och bör sättas in. 

Vi har fått information om att kvotflyktingarnas (genom UNHCR:s resettlement programme) situation som ett led i etableringen har inte alltid löst sig på ett tillfredsställande sätt. Detta perspektiv har inte behandlats i utredningen. Regeringen bör särskilt titta närmare på denna grupp för att få ett helhetsgrepp över mottagandet av alla som kommit till Sverige på grund av asyl och humanitära skäl. 

Vi delar utredningens bild att mottagandet av asylsökande och etableringen ser mycket olika ut över landet och att åtgärder behövs för att bättre använda existerande resurser. Utredningen har två alternativa förslag, det vill säga ett statligt eller delat ansvar mellan stat, kommun och landsting för mottagandet. Oavsett vilket alternativ som analyseras så måste artikel 19 i funktionsrättskonventionen användas. Vi tillstyrker prioriteringen att i första hand förorda ett delat ansvar utifrån en tydlig ansvarsfördelning och ordning för finansiering av mottagandet. Generellt uppnås bättre samhällskontakt och etablering genom kommuner än Migrationsverkets större flyktinganläggningar. 

Det är bra att betänkandet innehåller konsekvensbeskrivningar för barn och unga, kvinnor och män, samt HBTQ-personer. Däremot är analyserna inte fullständigt redovisade, samt inte heller gjorda ur ett intersektionellt perspektiv. Funktionshinderperspektivet saknas i konsekvensbeskrivningen, vilket om en sådan analys gjorts hade kunnat synliggöra fler aspekter av mottagandet som behöver åtgärdas i arbetet framöver. 

Vi erinrar om att asylprocessen måste vara rättssäker genom hela förfarandet oavsett hur asylprocessen och mottagandet organiseras. Annars riskerar Sverige överträda rätten till asyl samt principen om non-refoulement och rätten till en rättssäker asylprocess och övriga uppehållstillstånd, såsom via spårbyte. Utredningen konstaterar riktigt att långa väntetider i asylprocessen inte är acceptabla och skapar sämre möjligheter för en meningsfull väntan och i förlängningen sämre förutsättningar för meningsfull etablering. Däremot är vi osäkra på om utredningar på en månad kommer säkerställa den rättssäkerhet som asylansökningar kräver, särskilt de offentliga biträdenas möjligheter att närvara under alla steg i processen och läsa in sig på ärendena. Det är även oklart om alla asylsökande har förutsättningar att på kort tid fullt ut sätta sig in i vad det innebär att söka asyl i Sverige och att ha bevisbördan för sitt påstående om behov av internationellt skydd, inte minst personer med kognitiva eller intellektuella funktionsnedsättningar och personer med PTSD. Dessutom kan det ta tid att få fram dokument från olika myndigheter. Om asylutredningarna inte blir rättssäkert och färdigt handlagda inom de 30 dagarna ska en kommunplacering ske, vilket riskerar att en stor del av syftet med centren brister. Alternativet är att asylsökandena kvar längre på ankomstcentren, vilket under alla omständigheter skulle vara en för långtgående åtgärd jämfört med villkoren asylsökande har med kommunplacering eller välfungerande EBO. 

Specifika synpunkter på vissa av betänkandets och promemorians förslag 

6.1 STIL och ILI har inte slutligt kunna ta ställning till förslaget om att obligatoriska ankomstcenter för asylsökande ska införas och att dagersättning och särskilt bidrag ska villkoras med närvaro under föreskriven tid enligt de villkor som anges. Avvägningen mellan enskildas rätt till att leva i samhället och förflytta sig inom landet övervägs inte tillräckligt av utredningen, se s. 212 f. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning måste garanteras, vilket gäller den fysiska miljön och information. Dessutom är förutsättningarna för Migrationsverket att besluta om förlängd obligatoriskt boende vid ankomstcenter inte tillräckligt klara. Betänkandet anger att förlängning kan ske om det krävs personlig närvaro för asylutredningen, men det är sannolikt så att fördröjningar kan uppkomma som är utanför asylsökandens kontroll, se ovan de generella synpunkterna om asylprocessen och rättssäkerhet. Det vore rimligt att inte villkora kommunplacering inom 30 dagar med att de moment som kräver personlig närvaro under asylutredningen ska vara färdiga, särskilt om asylsökanden. Istället kan komplettering ske genom att resor görs. 

Ankomstcentren kan medföra positiva aspekter som överväger de negativa. Det bygger däremot ovillkorligt på att 30-dagarsfristen inte överskrids och att asylsökande med funktionsnedsättning sätts i otillgängliga institutioner på lång sikt enbart på grund av att de är nyligen mottagna i Sverige och att staten bortprioriterar rätten till “community-based, user-led services” med hänsyn till enbart kortsiktiga ekonomiska faktorer, jämför artiklarna 18 och 19 funktionsrättskonventionen, samt General Comment no 5 (2017). 

6.3 Vi tillstyrker ambitionen att sätta in olika insatser tidigt i asylprocessen. Exempelvis är det bra om asylsökande får kontakt med Arbetsförmedlingen, hälsoundersökningar och Migrationsverket (asylutredning och information). Dock är det viktigt att understryka att funktionshinderperspektivet sätter fokus på omgivningen och samt flytta fokus till att sätta in insatser som hjälpmedel och särskilt stöd som ett kompletterande perspektiv i mottagandet. Insatserna i 6.3 fokuserar på arbete, utbildning och bostad, vilket skulle behöva kompletteras med information om migrationsrätt, såsom familjeåterförening och försörjningskrav, rätt till särskilt stöd, socialtjänstens roll i kommunerna. 

7.3 Vi delar mottagandeutredningens analys av att det finns problem i situationer där asylsökande och nyanlända hamnat i trångboddhet och segregation. Det är positivt att utredningen ger utrymme för att EBO ska kunna genomföras för de som redan bor under sådana former och för de som kan finna bra förhållanden, särskilt gällande personer med funktionsnedsättning och personer med hög grad av självständighet som väl klarar av att etablera sig i Sverige med eget boende. Det ligger mer i linje med Sveriges åtaganden enligt artikel 19 funktionsrättskonventionen. 

STIL och ILI avstyrker förslaget om att det ska vara obligatoriskt att bo i ett avresecenter för personer med verkställbara avlägsnandebeslut samt för personer med beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Skälen är för att människor har komplexa levnadssituationer, och ofta bättre kan leva sina liv utanför ett avresecenter. Förvaren och polismakten finns redan till hands för de situationer som kräver mer ingripande åtgärder för att verkställa utvisningar. Dessutom finns en logisk risk i att fler förvarsbeslut fattas om en individ inte vill bo i avresecentret, vilket ska vara en sista utväg och inte användas i fler fall än absolut nödvändigt. 

Promemorians förslag syftar till att motverka negativa sociala effekter, såsom trångboddhet och segregation, vilket är legitima målsättningar. Effekten föreslås närmas genom att lägga ansvar på den enskilde att inte flytta till vissa kommundelar som identifierats av kommunerna och Migrationsverket hålla en förteckning över vilka områden som avses. Vi understryker att om förslaget ska genomföras så är det grundläggande att information om konsekvensen i form av indragen dagersättning och särskilt bidrag lämnas mycket tydligt, och att om brister i information konstateras ska inte en flytt till ett sådant område leda till indragen dagersättning och särskilt bidrag. Rättssäkerheten och transparensen i systemet måste säkerställas innan det kan genomföras. 

Med vänliga hälsningar

Maria Dahl Ordförande STIL

Jamie Bolling Director ILI