I slutet av oktober genomförde vi två olika Arbetskaféer, det ena IRL och det andra via zoom. Båda var på samma tema: enkäter och om företags och myndigheters insamling, behandling och delning av information om oss medborgare och vilka regler som styr detta.
Å ena sidan är det många som tycker att det blivit jobbigt med alla enkäter i samhället, att det rent av ”svämmat över” av olika formulär som man förväntas fylla i. Vi möter enkäterna i alla möjliga sammanhang, inte sällan då företag eller myndigheter vill att vi betygsätter deras produkter eller ber oss att skatta graden av nöjdhet som vi upplever med deras service och bemötande.
Å andra sidan pekade Tony Zolomyan, som inledde med en kort föreläsning, på att Sverige har ett gammalt förflutet av att samla statistik där syftet har varit välvilligt. Tanken har då varit att politiker och andra beslutsfattare ska få underlag för att fatta beslut med syfte att gynna medborgarna.
Enkättrötthet ett samhällsproblem
Men bruket, eller missbruket, har lett fram till att det uppstått något som kallas en enkättrötthet – att folk i allmänhet blivit less på att fylla i enkäter och formulär och inte längre vill göra det. Detta har i sin tur resulterat i att de myndigheter som är helt beroende av att mäta och göra undersökningar, exempelvis Statistiska centralbyrån (SCB), inte får tillräckligt med underlag för att få fram tillförlitliga resultat.
Tony tog upp att det går att skilja på ”oseriösa” enkätanvändare mot mer seriösa genom att de seriösa informerar om syftet med enkäten och att de följer vissa etiska regler, till exempel att man garanteras vara anonym och att informationen inte sprids vidare och används till annat än vad de angett i formuläret.
Det kan vara svårt att veta vilka formulär man måste fylla i och inte. De flesta enkäter vi möter i vardagen kan vi helt enkelt bara strunta i medan de blanketter som olika myndigheter har förstås är nödvändiga att fylla i för att kunna få ta del av olika bidrag eller förmåner som välfärdssamhället erbjuder.
Ashraf Frugh, som höll den andra dragningen, inledde med att berätta om att han nyligen flyttat från en kommun till en annan. Han blev då tvungen att ge den nya kommunen all den information om sig själv – sina personuppgifter – som han tidigare hade gett till den kommun han flyttade från. Kommunen han lämnade delade inte den informationen med den kommun han flyttade till.
Skydd för medborgarna
Det kan förstås vara oerhört tröttsamt för alla som drabbas av det men, som Ashraf sade, det är på både gott och ont. Det finns lagar som hindrar myndigheter och företag att dela information om oss medborgare med varandra. De lagarna är i grund och botten till för att skydda människors integritet och hindra att information används emot enskilda medborgare. I ett större sammanhang hindrar också lagarna framväxten av ett sorts dystopiskt skräcksamhälle – ett storebrorssamhälle – där medborgarna ständigt är bevakade av myndigheterna.
Ashraf gick igenom olika krav som ställs på behandling av personuppgifter, bland annat att de samlats in för ”specifika, uttryckliga och legitima ändamål”, att de ska förvaras säkert och inte förvaras längre tid än nödvändigt.
Han gick också igenom regler om samtycke och vad det innebär när man skriver under ett samtyckesformulär. Det ska till exempel vara tydligt vad man ger samtycket till, vilket gör att språket måste vara klart och tydligt samt att individen som skriver under också måste ha ett genuint val. Samtycket kan också upphöra närsomhelst som den undertecknande parten vill det, sade Ashraf Frugh avslutningsvis.
Den här länken leder till den källa som Ashraf utgick ifrån. (Engelsk text).