Kritik mot Tidöavtalet, en rekommendation om en avinstitutionaliseringsplan och oro över att migranter med funktionsnedsättning inte kommer att få samma stöd som svenskfödda. Det är några av många punkter som FN-kommittén tar upp i sina rekommendationer till Sverige, efter den svenska rapporteringen och det förhör som hölls i Genève i mars.
Mari Siilsalu, rådgivare och jurist i Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete (DRW – RTA) och Independent Living Institut (ILI), var med och tog fram den alternativa rapporten från de svenska civilsamhällesorganisationerna, som hon berättade om i en tidigare artikel. Här är hennes djupare analys av FN-kommitténs rekommendationer till regeringen.
I FN-kommitténs rekommendationer till Sverige tar de bland annat upp Tidöavtalet och skriver att det riskerar att försämra efterlevnaden av konventionen. Mari Siilsalu säger det är uppseendeväckande.
– Att de tar upp det grunddokument som just nu styr landet. Jag har aldrig sett något liknande och då har jag ändå läst ganska många sådana dokument.
Inte lag men…
Det blir heller inte bättre av att sittande regeringen inte ser FN-konventioner som lagar som inte behöver följas, som de hävdat i ett PM som FN-kommittén reagerat på. Och visst, det kan vara lätt att uppfatta kraven konventionen ställer som icke bindande men det stämmer inte säger Mari Siisalu.
– CRPD (Funktionsrättskonventionen) tillhör det internationella juridiska systemet och är en slags lag där de ratificerande parter ingått en bindande överenskommelse att uppfylla de åtaganden som finns. Det kanske blir lite komplext eftersom vi i Sverige är så vana vid lagar som stiftas av Riksdagen och att det internationella lagrummet ur det perspektivet fungerar lite annorlunda i jämförelse.
Frustrerad kommitté
Möjligtvis kom regeringens ointresse för MR-frågor till uttryck i förhöret på plats i Genève där den ditresta svenska delegationen hade svårt att svara på frågorna. Delegationen, där socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall saknades, bestod främst av tjänstepersoner, mest från socialdepartementet. Trots att förhöret var ytterst formellt, berättar Mari Siilsalu som bevittnat förhöret, hade flera FN-kommittémedlemmar svårt att inte visa sina känslor under förhörets gång. Många frågor kunde inte den svenska delegationen svara på och andra svar var direkt usla, säger Mari.
– Medlemmarna i kommittén var uppenbart frustrerade över svaren och de var inte sällan ironiska. Det krävs rätt mycket bristande professionalism från regeringens sida för att en sådan sak ska hända, eftersom ett förhör i Genève är ett oerhört formellt evenemang. Inte ens de skriftliga svaren de har lämnat in i efterhand har varit bra.
Viktigt för DRW-RTA
På frågan om det är något särskilt Mari Siilsalu vill lyfta som angår projektet DRW-RTA svarar hon att kommittén har holistiska anspråk och att man gör bäst i att läsa rekommendationerna som en helhet.
– Att man till exempel så tydligt visar oro för att Sverige alltmer frångår mänskliga rättighetsperspektivet på alla samhällsområden, säger hon.
Men två grundläggande saker vill hon ta upp. Det ena är att kommittén säger att migranter med funktionsnedsättning måste ha samma tillgång till stöd som alla andra med funktionsnedsättning i Sverige. Det andra är kommitténs oro över en ökad institutionalisering i Sverige.
– De till och med rekommenderar Sverige att ta fram en avinstitutionaliseringsplan. Det låter kanske inte så märkvärdigt men att ta fram en sådan är oerhörd stort, bland annat för att det hävdas att det inte finns institutioner i Sverige. Det spelar stor roll för alla med funktionsnedsättning och särskilt när man tänker på migranter och Tidöavtalets skrivningar om inrättande av till exempel asylcenter.
Tveksamheter om MR-institutet
Men viktigast är ju vad som kommer att hända i framtiden, om regeringen verkligen tänker följa FNs rekommendationer. Efter förra tillfället då FN-kommittén synade Sverige, alltså 2014, blev resultatet magert. Också då kom kommittén med frän kritik i sina rekommendationer men som nästan inte alls följts upp. Det enda som Sverige åstadkommit sedan dess var, efter mycket stort tryck från MR-organisationerna, instiftandet av ett MR-institut. Men också det är Mari Siilsalu tveksam till eftersom institutets struktur riskerar att inte uppfylla kraven på hur ett sådant institut ska vara uppbyggt.
– Även det kan man diskutera bland annat för att institutets existens inte är grundlagsskyddat som det ska vara enligt Parisprinciperna, som är en internationell överenskommelse om hur nationella MR-institutet ska se ut. Enligt dessa principer ska institutet också vara oberoende av regeringen och den biten är lite problematisk om man ser man hur MR-institutet är uppbyggt idag.
Plan B: rikta sig mot kommuner, regioner och myndigheter
På frågan om hon tror att det kommer att bli bättre uppföljning av rekommendationerna den här gången så svarar Mari Siilsalu först avvaktande att det är för tidigt att svara på. Men fortsätter:
– Regeringen kommer knappast frångå Tidöavtalet så det är i den kontexten som civilsamhället måste jobba för att försvara de mänskliga rättigheterna, så det kommer att vara svårjobbat, säger Mari och tar upp något som ser ut som en plan B: att civilsamhällesorganisationerna mer än någonsin ska trycka på andra aktörer som också har stort inflytande över MR-frågorna:
– Sverige har väldigt många andra aktörer som ska tillgodose rättigheter och, liksom regeringen, också måste följa konventionen – kommuner, regioner och drygt trehundra myndigheter. De kan bli användbara för oss just nu i och med den låga ambitionsnivån från regeringen, säger Mari Siilsalu.