Under hösten 2015 blev jag skakad av bilder av flyktlingsströmmen ur mellanöstern som svepte över världen och främst Europa. Bilderna av människor på flykt från krig, nöd och förtryck väkte i mig minnen av min egen familjs stora trauma. 1946 – jag var 2 år gammal – fick tre miljoner sudetentyskar lämna sina hem och tillvaro i dåvarande Tjeckoslovakien, tvingades lämna allt bakom sig och flytta till det utbombade Tyskland. Min mor, min äldre syster och jag var bland dem. Min far hade omkommit i kriget i Ryssland.
I november 2015 fick jag telefonsamtal av en man från Kamerun som hade kommit till Sverige. Han ville träffa mig, sade att han hade läst några av mina texter. Han hette Julius Ntobuah. Julius berättade om hans färd genom Nordafrika längs Medelhavets kust till Turkiet, om båtsresan till Grekland, tågresan genom Österrike och Tyskland till Sverige. Han berättade om lägret i Nynäshamn där han bodde, om bristen på anpassningar för honom som går med ortos och kryckor. Till exempel blev han anvisad den övre våningssängen i rummet som han delade med 5 andra män. Trots att han inte kunde ta sig upp dit. När han senare flyttades till ett nytt läger i Farsta var det precis samma sak där igen. Han hade genomgått en hälsoundersökning men man hade ändå inte tagit hänsyn till hans dokumenterade behov. Han hade ingen färdtjänst, inga pengar till ett SL kort. Det var en kilometer att gå från flyktingsförläggningen i Nynäshamn till den närmaste bushållplatsen. Han berättade hur han hade ramlat i snön och fick vänta tills någon kom och hjälpte honom komma upp på benen igen.
Jag började undersöka saken. Det visade sig att det fanns fler människor med funktionsnedsättningar, nykomna flyktingar, som hade liknande problem. Problemen var en följd av stora hål i vårt välfärdssystem och en följd av bristande samordning mellan Migrationsverket, regioner, kommuner och de stora organisationerna som Svenska Kyrkan, Röda Korset m m. Som så ofta i olika sammanhang hade man tydligen glömt bort oss – hade inte tänkt på att migranter kunde ha funktionsnedsättningar.
Jag såg ett tillfälle för ILI att göra skillnad. Jag skrev en ansökan till Arvsfonden för ett projekt som jag kallade Disabled Refugees Welcome och vi fick pengar för att utveckla metoder för att uppmärksamma myndigheter och civilsamhället på de funktionsnedsatta nykommandes behov och för att utveckla metoder för att vägleda migranter med funktionsnedsättningar in i det svenska samhället. Jag hittade Jamie Bolling som min efterträdare som ILI:s verksamhetsledare och som projektledare för projektet. Så började det hela och nu kan ni höra vad Jamie’s team har åstadkommit.