Vår volontär Ashraf Frugh inledde vårt första miniseminarium på MR-dagarna med ett tal om sin väg från Afghanistan till Sverige och från en till synes hopplös tillvaro utan jobb till mötet med Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete.
I talet uppenbarades många brister i det svenska samhällets mottagande av migranter med funktionsnedsättning. Och som ett svar på det höll Nora Eklöv en dragning om undantagen (byggd på den skrift hon tagit fram och som finns att beställa här på hemsidan): Goda exempel i Sverige – En katalog om ömsesidig integration som förverkligar rätten till arbete.
Förutom att Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete (DRW – RTA) hade en monter på MR-dagarna i Helsingborg, arrangerade vi ett eget miniseminarium, samarrangerade ett miniseminarium med Svenska kyrkan och samarrangerade även ett stort seminarium tillsammans med Funktionsrätt Sverige.
På torsdagseftermiddagen hade vi vårt egna miniseminarium: Så funkar det – ökad anställningsbarhet och migranter med funktionsnedsättning som skulle kunna beskrivas som en resa från problem till problemlösning. Vår volontär Ashraf Frugh inledde med ett tal som på många sätt beskrev utfallet av fel och brister i de svenska myndigheternas mottagande av migranter med funktionsnedsättning. Talet publiceras här i den stora rutan nedan.
Ashrafs tal i sin helhet:
Hej alla. Jag är väldigt glad att få vara här och prata med er på MR-dagarna. Mitt namn är Ashraf Frugh och jag kommer från Afghanistan. Jag har haft en funktionsnedsättning i 25 år. Med hjälp av svenska myndigheter kom jag till Sverige i januari 2022 när talibanerna tog över i Afghanistan. Innan jag kom hit var jag väldigt aktiv; jag arbetade i en internationell organisation, spelade rullstolsbasket och deltog i alla möjliga andra aktiviteter. Efter två, tre månader i Sverige blev jag inskriven i etableringsprogrammet på Arbetsförmedlingen. Det var då jag började fråga mig själv hur länge jag skulle stanna hemma och inte göra någonting? Jag ville jobba och vara aktiv. Jag ville jobba och vara självständig, men hur?
Det var där som problemen och hindren började. Språket är den första barriären. Som flykting börjar man med SFI-kurser, som är väldigt ineffektiva. Hur kan man hitta ett jobb utan att ha goda kunskaper i svenska språket? Sedan är det den enorma bristen på information. Jag var tvungen att ta reda på allt själv. Arbetsförmedlingen hade bara en lösning för mig: ”Vi försöker hitta ett jobb till dig, men du måste själv också aktivt söka jobb”. Men hur skulle jag kunna hitta ett jobb själv? Jag började skicka mitt CV till hundratals företag och kontor, men svaret var alltid detsamma: ”Vi är ledsna. Vi hoppas att vi kan anställa dig nästa gång.”
Sedan var det dessa jobbutställningar i olika delar av Stockholm, och jag gick dit och presenterade mig själv: ”Hej jag heter Ashraf. Jag har funktionsnedsättning men jag har sådana och sådana förmågor och erfarenheter och så vidare.” Det fanns bara ett svar: ”Jag är ledsen men våra jobb inte är för personer med funktionsnedsättning.” På så sätt sökte jag desperat efter jobb i ett och ett halvt år och knackade på alla möjliga dörrar men ingen av dem öppnades för mig. Jag var besviken, trött och full av stress.
Men jag gav mig aldrig. Jag kämpade hårt för att förbättra mitt svenska språk. Jag hittade några svenska vänner och kontakter, och en av dem (en svensk journalist) berättade en dag att det finns en organisation som arbetar med migranter med funktionsnedsättning som heter Disabled Refugees Welcome – Rätten Till Arbete, DRW – RTA. Jag kontaktade dem, åkte till deras kontor och började delta på deras Arbetscaféer och nu, efter några månader, jobbar jag med DRW – RTA som volontär. Nu vet jag att det finns dussintals organisationer som hjälper och stödjer människor med funktionsnedsättning och hjälper dem att hitta en plats på arbetsmarknaden och integrera sig i samhället.
En sak som gör mig ledsen är att jag har blivit behandlad som en människa utan funktionsnedsättning under hela den här tiden – som att jag inte skulle behövt något stöd. Jag har varit tvungen att lära mig allt den hårda vägen, men jag hoppas att vi kan förändra det för de som kommer efter mig. Ja, vi kan definitivt ändra på det.
Brister i mottagandet
Rahel Abebaw Atnafu, rådgivare, och Mari Siilsalu, jurist, båda i projektet DRW – RTA, sammanfattade en del av de problem som Ashraf tagit upp:
- att språkkraven är mycket höga och svåra att nå upp till om man inte har studievana
- att systemet är fyrkantigt
- att insatserna är kollektiva och att man inte tar individuella hänsyn
- att man ofta måste ha läkarintyg som dessutom kan vara mycket svåra att få
- att man själv är tvungen att ta upp sin funktionsnedsättning (och därmed ofta sin nedsatta arbetsförmåga) med sin arbetsförmedlare eftersom de inte frågar
Rahel tog också upp bristen på information och att det krävs av var och en att själv gräva för att hitta den information som man behöver, samtidigt som många saknar datorer eller kunskaper att använda sådana. Som exempel tog hon upp slumpen som gjorde att Ashraf fick höra talas om DRW-RTA; att personal på myndigheterna som möter vår målgrupp inte känner till civilsamhällets stöd och möjligheter att underlätta inträdet till arbetsmarknaden.
– Det var en journalist som intervjuade Ashraf om Afghanistan, som berättade om oss. Om inte Ashraf träffat den personen hade han kanske ännu inte vetat att vi finns. Handläggare på kommunen eller arbetsförmedlingen har ingen aning om vilka ideella organisationer som finns trots att det finns flera som jobbar med de här frågorna i Sverige.
Goda exempel undantag
Som en motvikt till de fel och brister som görs av svenska myndigheter i mottagandet av migranter med funktionsnedsättning har Nora Eklöv arbetat fram en skrift med undantag från detta, med namnet Goda exempel i Sverige. Där hon tar upp en rad exempel på när det har fungerat: Härnösands kommun som fått många hörselskadade att få jobb i kommunen; Myndigheten för delaktighet som bland annat tagit fram informationsmaterial för målgruppen; Hörselskadades riksförbund som stödjer nyanlända med hörselnedsättning; Synskadades riksförbund som startat en rådgivningstjänst för synskadade och Welcome house Stockholm som ger brett och individanpassat stöd om arbete, hälsa, aktiviteter och ekonomi till migranter. Skriften innehåller också handfasta tips till kommuner, verksamheter och organisationer i civilsamhället.
Mari tog fasta på framför allt en sak bland Noras exempel:
– Livet i allmänhet måste fungera. Om en människas vardagsliv inte går ihop så är det väldigt svårt att få ihop ett arbetsliv som fungerar, så det generella stödet från samhället måste fungera. Det är därför det är så viktigt med träffpunkter och ställen där man kan få all möjlig sorts information som inte nödvändigtvis är speciellt riktat mot arbetslivet, avslutade Mari Siilsalu.